Ridläger på Island!

2008 var jag på specialdesignat läger på Island hos goda vänner med goda vänner. Det resulterade i en artikel i tidningen Islandshästen (en mycket bra tidning som alla medlemmar i Svenska Islandshästförbundet får). Här är artikeln;

Islandsläger

Prolog

Det är nästan larvigt hur ett hästintresse kan utvecklas till ett Islandshästintresse som i sin tur utvecklas till en kärlek för Island. I årtal drömde jag om att få åka dit. Tänkte att det vore härligt att få rida på tur på Island men att det säkert skulle vara för kargt och kallt för min smak.

Så examinerade jag mig som B-instruktör och plötsligt dök möjligheten upp att åka på instruktörsseminarium på Hólar tidig höst 2006. Seminariet var mycket bra, men mest betagen var jag av landet. Vi stod i dalen utanför stallarna på Hólar när det slog mig att vattnet jag kunde se låg ungefär 2 mil bort.

Året därpå tog jag med mig familjen till Island. Vi hade en kombinerad semester och hästköparresa. Sara Arnbro, som vi en gång delat stall med och som nu efter utbildning på Hólar skaffat familj i Akureyri, hjälpte oss leta häst. Vi provred många hästar, de flesta utmärkta som verksamhetshästar och någon riktig passraket. Ridningen blev mest fram och tillbaka på vägar och fortfarande drömde jag om att rida mer på Island, trots att det den här gången, i juni, var runt 3 grader.

Helt fräckt frågade jag Sara om inte hon kunde ordna ett ridläger för mig. Ett där ridningen stod i centrum, med lektioner för henne och hennes man Lalli men också med turer på fjället och ridning med löshästar. Ett läger som det skulle krävas riderfarenhet för att vara med på.

Vilken tur att jag frågade! Vi fick en underbar vecka på Island i år.

Jag hade med mig vänner som jag känner och som jag vet kan rida. Vi var fem ”tanter” strax över 40 och en ung Sofie som är mindre än hälften så gammal. En liten men trevlig grupp människor, om jag själv får säga det. Sara och Lalli ville hålla antalet deltagare nere för att kunna fokusera på kvalité. Och kvalité blev det.

Allt blev bra, till och med vädret. Långkalsonger, mössor, täckbyxor, ylletröjor låg still i resväskan och tog plats, men som engelsmännen säger ”better safe than sorry”, det kunde ju ha varit nästan nollgradigt.

Kapitel 1 Dag 1.

Vi var trötta. Nattflyg till Island. Utskällda på hotellet för att vi kom fel dag (vilket vi inte gjorde eftersom datumgränsen går vid 24.00 och klockan var 1.30). Inkvarterade sex personer i ett fyrbäddsrum och tre timmars sömn. Tidig morgon, ingen hotellfrukost;”No, to early”. ”Kan man boka en taxi?” ”Förmodligen, men jag vet inte hur man gör.” Utskällda igen på hotellet för nu dök det upp en gubbe som trodde att vi skulle ta springnota fast vi gett kontokortet till tjejen som jobbade på natten och sedan en promenad till första flyget till Akureyri. Promenaden var inte så lång och besvärlig. Inte för oss om inte tappade hjulen på resväskan i alla fall.

Sara, Lalli och sonen Ívar mötte oss på flygplatsen. Solen sken och Akureyri, som alltid är vackert, strålade som bäst.

Vi blev skjutsade upp till vår stuga, och valde sängar. De kallar stugan för sommarstuga, men sist jag var på Island bodde Sara, Lalli och Ivar här året runt. Det fanns ett rum med dubbelsäng, ett rum med bäddsoffa och tre sängar på loftet. Skafferi och kyl var fulladdade med frukost. På bordet stod en skål som hela veckan var fylld med frukt. Vi skulle inte behöva gå hungriga.

När vi var klara begav vi oss till stallet och fick en rundtur. Här hade mycket hänt på ett år. I stallet finns det nu plats för ett 30-tal hästar. Gamla stallet hade nya boxar, kostallet hade gjorts om till häststall och ett fikarum hade inrättats i mjölkkammaren bara för oss. En del av ladan hade gjorts om till ridhall (vilket var ett fenomen som vi skulle se mer av under veckan). Rent och fräscht och funktionellt. Jag tror att man på Island innehar något slags rekord i att tänka praktiskt. Särskilt med tanke på hur man utnyttjar jordens krafter som en möjlighet och inte ett hot. Kanske är det så att man blir tvungen att tänka kreativt och rationellt när man bor isolerat på en ö. Ett exempel: Eftersom det är ont om träd på Island är det väldigt dyrt med boxströ. På Ysta Gerdi har de löst problemet med mjuka gummimattor. Mattorna sopas och spolas av varje dag, boxarna har bra avrinning, ingen urin blir stående och hästskiten sopas ner i en lucka i golvet. Vips är stallet mockat och klart.

Hästarna går i hagar runt gården av varierande storlek. ”Vår flock” och träningshästarna växlade mellan stallet och en hage med lite bete dagtid och en hage med mer bete nattetid, för att de inte skulle bli för feta. Andra hästar gick fria på sommarbete på fjället bakom husknuten.

I stallet fanns den här dagen 14 av de 15 hästar som vi skulle få rida och vi fick en kort presentation av dem. Här fanns lugna trygga hästar, hästar med egen vilja, hästar som lätt blev passtaktiga, hästar som blev travtaktiga, hästar med mycket rena och bra gångarter, långsamma hästar, snabba hästar, välstammade hästar (efter Kraftur frá Bringu och Svipur frá Uppsölum till exempel), hästar med okänd stam, någon fyrgångare, många femgångare, normalstora hästar, mycket höga hästar, unga hästar, gamla erfarna hästar. Det var isabeller, fuxar, bruna, svarta, skäckar, brunblacka, musblacka. Här fanns nästan allt man kunde tänka sig. Spännande, men med knappa tre timmars sömn var det svårt att hålla isär alla beskrivningar.

Därefter serverades lunch i fikarummet och Sara försökte få en bild av oss för att para ihop oss med rätt hästar. Inget lätt jobb. Därefter bar det iväg.

Dagens begivenhet var den årliga tävlingen då den bästa gården i dalen koras. Tävling hölls på Melgerdismelar där Landsmót hölls 1998.

Vi dödströtta turister satt och låg i slänten och såg hur det ena gänget efter det andra kom töltande i grupp till banan. Alla gårdar hade sin hund med sig och under hela tävlingen sprang dessa lösa hundar omkring, lugna och harmoniska. En setter ville gärna följa med matte runt på banan men blev lite förvirrad av att de bara gick runt runt, ställde sig mitt i ovalen och slöt upp varje gång matte passerade en långsida. Det är underligt med dessa isländska gårdshundar, de verkar mest bry sig om att ha koll på sina människor, och mindre om varandra. Och det är underligt med dessa isländska gårdsmänniskor som med lugn låter hundarna råda sig själva.

Själva tävlingsmomentet bestod i att visa upp valfri gångart. I praktiken innebar det nästan bara tölt, några varierade med trav och ett par män la sina hästar i pass. Inte tillstymmelse till skritt sågs, och Sara sa att hon misstänkte att man inte kunde vinna om man inte visade tölt. Domaren väljer etta, två, trea… Det fanns klasser för barn upp till 8 (med och utan ledare), upp till 12, ungdomar, kvinnor och män (eftersom det är fler män som rider och arbetar med hästar professionellt tävlar kvinnorna för sig).

Vi blev smått knäckta från start när små parvlar som inte ens nådde ner under sadelkåporna (kan de ha varit fyra år?) och som hade fötterna i stiglädret ovanför stigbygeln töltade fram i fin form och med bra aktion.

För ”vårt” stall Ysta Gerdi tävlade tre personer. Först ut var stalltjejen Theresia på fina Stína. De kom på en 3e plats. Därefter red Sara sin favorit Toskadís och tog sig till en 2a plats. Lalli red vackra Hít, och kom på en 5e plats. Ganska bra med tanke på att de en halvtimme innan vi for inte hade bestämt sig för vem som skulle rida vilken häst. Så kanske man kan göra när man har stallet fullt av lovande unghästar?

På vägen hem igen plockade vi med oss den sista lägerhästen som hade tävlats av ett av de små barnen (skam å sägandes visade han sig vara av den mer bestämda sorten och de flesta av oss tyckte att han verkade för läskig att rida).

Väl hemma igen blev det fika och instruktioner. Vi delades in tre och tre. Fick tre hästar per grupp i taget, provred dem i mittendelen av fårhägnet, bytte hästar i gruppen så att vi fick prova alla tre hästarna. Sara stod i mitten och försökte få ordning på oss. Gruppbyte och samma procedur med de andra tre deltagarna på tre nya hästar. Och så grupp ett igen med tre nya hästar. Ett utmärkt upplägg, med korta ridpass på många hästar, som säkert gav Sara en bättre bild av oss än vi någonsin skulle kunna ge. Summa summarum red vi sex hästar var och såg sex andra hästar bli ridna och var inte klara förrän runt nio på kvällen. Då var vi hungriga! Efter en utsökt middag stöp vi i säng och trodde väl att vi aldrig skulle bli pigga igen.

Kapitel 2 Dag 2

Konstigt nog vaknade vi tidigt dag två. Pigga, glada och förväntansfulla. Efter en rejäl frukost i stugan knallade vi ner till stallet. Nu var det dags för en tur på fjället. Det här var en av mitt livs absoluta höjdpunkter. Hade jag inte varit tvungen att rida hem hade jag kunnat stanna där på fjället för evigt.

Solen sken, hästen var säker på foten, dalen blommade, fåren bräkte, vattnet forsade i ån nedanför stupet vars rand vi red på. Vi fick instruktioner om att lita på hästarna och låta dem gå ganska fria och själva bestämma stigar. Stigarna måste ha varit upptrampade av får och hästar i tusen år för de var som djupa skåror i marken och mer ofta än sällan var man tvungen att sitta med foten lyft i höfthöjd för att inte kilas fast. Och så kom de lösa hästarna. I just den här dalen går ett sjuttiotal hästar fria under sommaren. De har själva delat upp sig i tre flockar. Ofta gör de det åldersvis. De unga hästarna rör på sig mycket, de gamla står ofta i närheten av gården. En av flockarna fick syn på oss. Då blev det till att korta upp tyglarna, så att inte pållen man satt på skulle få för sig att gå på semester. Flocken var nyfiken och kom fram och hälsade och under hela ridturen följde de med oss, ibland på avstånd, ibland trängde de sig in i ledet och övade på att vara turhäst.

Stora lunchmackor avnjöts vid en bäck, och har man inte smakat vatten från en fjällbäck har man en upplevelse att se fram mot. Vi ville inte rida hem och tog oss vidare en bit i kanten av forsen. Då slog det mig vilken underbart privilegierad människa jag är som fått denna upplevelse. Och vilken snäll man jag har som lät mig resa, fast han lika gärna hade rest i mitt ställe. Hela jag sprack upp i ett lyckligt leende och med en titt på Inga-Lill som red framför mig förstod jag att hon tänkte likadant. Vi hade nog kunnat vältra oss i lycka och fällt många glädjetårar. Så tog hon ett foto på mig, där jag ser larvigt lycklig ut. Jag bestämde mig för att bära med mig den här känslan när det känns tungt och geggigt i vinter. Och skulle jag glömma har jag ju det på bild.

Efter middagen var några fortfarande ridsugna och tog en tur på vägen med Lalli. Vi andra for med Sara och Ívar till badhuset där vi slöade i de varma bassängerna.

Kapitel 3 Dag 3

Efter fyra fem timmar i sadeln föregående dag trodde vi att vi skulle vara lite ömma (vilket vi konstigt nog inte var) och hade därför planerat in studiebesök. Vi började på Hólar. Tyvärr var hästarna på bete, men det är ju ändå vårt islandshäst-Mekka. Därefter besökte vi Mette Mannseth och jag kan stoltsera med att fått möjlighet att mitt i hennes avelsflock diskutera avel. Inte illa. Därefter for vi till Narfastadir där vi fick möjlighet att prova saluhästar.

Dagen avslutades med en ritt runt i de hagar som för tillfället var hästfria. ”Nu är det tölt som gäller och ingen jävla grisepass”, beordrade Sara. Så vi töltade i rätt god fart. Eller de andra gjorde det, jag hamnade ständigt på efterkälken eftersom min häst tappade takten om det gick för fort. Vi var grymt avundsjuka på Sara och Lallis ridterräng. Särskilt det faktum att det inte finns några träd att krocka med. Inte för att vi krockar med träd särskilt ofta, men det har ju hänt.

Kapitel 4 Dag 4

Förmiddagen ägnades åt privatlektioner. Sara körde hårt med oss, och eftersom några av hästarna var väldigt stora och därför känts sig lite trängda i fårhagen red vi nu i natthagen. Det var en stor ridpadock. Vi jobbade mycket på volter, med att flytta hästen undan skänkeln och i både trav och tölt.

Efter lunch ska man ju fika. Därför blev det en ritt till ”glasskiosken”. Sara hade berättat att en granngård (tog nog en 40 min att rida dit) som är en kogård hade en liten glasstillverkning på baksidan. De säljer glass till lyxrestaurangerna i Reykjavík. Nu var detta med litenheten dagens understatement. Det var en ”kiosk” med bord och stolar. Säkert 100 olika glassmaker av de mest skilda slag. Underligast var ölglass. Lite för konstigt för oss som höll oss till andra spritsmaker, frukt och choklad. Det var förmodligen den godaste glass jag ätit.

Till upplevelsen hör ju detta med hästvänligheten på Island. När vi närmade oss gården red vi upp på gräsmattan framför. En sur tant dök upp och jag tänkte att hjälp, nu blir vi utskällda. Icke sa Nicke. Hon var nog bara tillknäppt isländsk och helt fredlig. Mer än så. Hon skulle hjälpa oss släppa ut hästarna i hagen. I hagen hade de redan sina egna hästar. Inget problem. Jag älskar den isländska kulturen som gör det så smidigt att ta sig fram med häst.

Efter middagen åkte halva gänget tillbaka till Narfastadir för att provrida en häst igen, medan vi andra åkte till Uppsölum där årets NM vinnare i femgång, Svipur, är uppfödd. Eftersom jag köpt två halvbröder till Svipur av dem var vi bjudna på fika. För mig var det självklart en höjdpunkt att träffa minna hästars uppfödare och se på deras andra hästar.

Kapitel 5 Dag 5

Dagen hade mycket bilåkande i sitt sköte. Vi åkte tidigt för at hinna se Myvatn innan vi skulle på Valsafari i Húsavík. Ett stopp vidvackra Godafoss åt upp nästan all tid vi hade till förfogande och besöket i Myvatn fick sträcka sig till en snabb korvgrillning på en parkering. ”Jag vill inte stressa er, men ni får äta fort för vi har ungefär minus en kvart på oss”, sa Sara. Det här var nog ett större problem för Sara som var ansvarig för logistiken. Schemat var så fullspäckat från morgon till kväll alla dagar att det alltid blev ont om tid över till mat. Vi, fem ”tanter” och en Sofie, bara log och var lyckliga över att vara ansvarsfria och bortskämda. Men till nästa läger kan Sara och Lalli lugnt sänka ambitionsnivån lite och fortfarande erbjuda ett läger utöver det vanliga.

Vi hann i tid till Valsafarin. Theresia (blir sjösjuk när jag ser en båt) och Lalli (jag gillar inte stora fiskar) stannade i land. Jag tycker inte heller om att vara på havet, egentligen, men att se val året dessförinnan var en av de mäktigaste upplevelser jag varit med om. Väl ute till havs fräser Sara ”Vad har du lurat ut mig på, människa?”. Det är möjligt att hon svor igen, två gånger på en vecka. Som tur var för henne, och tråkigt för oss andra, var båten tvungen att gå i land igen trots att vi bara sett någon enstaka valstjärt, eftersom en av passagerarna blev sjuk.

Men detta innebar att vi han göra ett stopp på nyligen lyxrenoverade gården Torfunes och ta en kvällsritt på vägarna. Varje dag fick vi en ny häst att rida. Alla utom hon som blivit kär. Ingen vågade röra hennes pålle.

På kvällen talade vi om hur fantastiskt allt varit. Det fanns inget som vi önskade få göra som vi inte gjort. Möjligen skulle det vara en clinic där Sara och Lalli visade oss hur de tränar. Men det var ju bara en petitess. Det och rida på ovalbana, vilket vi var lovade att göra den sista dagen.

Kapitel 6 Dag 6

”God morgon. I dag ska vi ha unghästclinic”, sa Sara när vi kom till fikarummet. Jahap! Alla önskemål uppfyllda.

Clinicen handlade om hur de rider in hästar. Den började i stallet där de demonstrerade på en unghäst hur de vänjer hästen vid sadel och uppsittning samt hur de fäster tyglarna i repgrimman genom bettringarna. Och vilken häst! Han var vacker som en dag. De sitter alltid upp på unghästar med hästen fastbunden. ”Och om den får panik och inte står still?” undrade vi. ”Vi förbereder hästen väl, men skulle den trots det bli rädd, måste vi åter vinna hästens förtroende och visa att vi inte är farliga. Antingen får man hålla i sig och sitta kvar eller gå av och börja om från början och förbereda hästen bättre ” var svaret. Jahap. Det låter ju logiskt.

Nästa steg var ridhuset där hästen först longeras, till en början utan och sedan med ryttare. Därefter lär de hästen ABC; start, stopp, svänga. Ansvaret flyttas successivt över från den som longerar till den som sitter på hästen. När ABC sitter och hästen kan ridas löst i hela ridhuset flyttar man ut, till en början inom ett inhägnat område. De använder sig av en äldre trygg häst, som de benämner arbetshästen. Han går först, unghästen följer efter. Först i skritt och sedan ökar takten. När unghästen är trygg i paddocken rider de ut på vägarna. Här är vägarna inte särskilt trafikerade och djur har alltid företräde. När vädret så tillåter tränar de utomhus. På vägarna och i hagarna. Ridhuset används vid ruskväder. Så har man en färdiginriden häst. Jahap. Lätt som en plätt.

Sara och Lalli försörjer sig främst på att rida in och träna hästar. Stallet brukar vara fullt och i bland mer än så. Det finns hästägare som abonnerar på träningsplatser och när en av deras hästar för tillfället känns färdigtränade, byter de ut dem mot en annan av sina hästar. Vidare visar Lalli några av träningshästarna och några av sina egna på avelsbedömningar. De flesta egna hästarna är till salu. På Ysta Gerdi finns det också unghästar och avelsston på bete. Några av hästarna är svenskägda. Ytterliggare en verksamhet är att hjälpa hästköpare att hitta häst på norra Island, en annan är att hålla lektioner. Sara jobbar mycket med ”ryttarmärket”, ett undervisningsprogram i 5 nivåer som Hólar har utarbetat och hon har kurser på olika nivåer flera dagar i veckan. Dessutom jobbar Sara på vanlig grundskola som ridlärare (eleverna kan välja ridning som tillval) och på dagis på deltid. Många bäckar små. Det är inget liv för latmaskar.

Så var det dags för turisternas grand finale, ovalbaneritt. In med tre/fyra hästar i taget i transporten för den korta resan till tävlingsplatsen. Som vanligt på Island fanns det hagar att peta in hästarna i i väntan på att det skulle bli deras tur. Jag fick ytterliggare en ny häst. Nu var det min tur att bli kär. Aldrig har jag suttit på en så bra häst! Det var underbart roligt. Det blåste rätt rejält med svenska mått mätt, fast enligt Sara var det så gott som vindstilla. Dock innebar vinden att vi red ett varv, fick instruktioner när vi kom förbi vår ridlärare, red ett varv, nya instruktioner och så vidare. Vi red två åt gången och de som inte red fick agera fotografer.

Sedan var det bara hem och packa. Med sorg i hjärtat. Vi kunde inte i våra vildaste drömmar tro att vi skulle få en på alla sätt och vis så bra vecka som vi fick.

I Reykjavík möttes vi av den snäsige hotellgubben: ”I am to old to carry your bags”. En natt på stan, som i realiteten blev en drink i all hast innan de stängde. En hotellgubbe som mötte oss på morgonen med ”Some of your ladies came home quite late last night”. Kan man göra annat än skratta. 40+ och får inte vara ute sent på natten? Bara hotellgubben var en upplevelse i sig. Så tinade han upp och önskade oss välkomna tillbaka. Och bar ner mina väskor! Man upphör aldrig att förvånas.

Älskade Island! Älskade islandshästar! Tänk om jag inte hade frågat Sara och Lalli? Och tänk vilken tur att de fanns att fråga. Och att de nappade direkt. Det var tryggt att vara hos människor som man vet är trevliga, ambitiösa och professionella. Det kunde inte vara bättre.

Våga drömma! Om man inte drömmer kan man gå miste om chanser här i livet.

Författarens tack!

Tack min älskade familj som lät mig åka till Island.

Tack Inga-Lill, Britt. Lillemor, Annci och Sofie för att ni följde med och förgyllde resan.

Tack alla snälla hästar som lät mig sitta på era ryggar.

Tack Theresia för att du var där och såg till att Sofie fick umgås med annat än bara ” tanter”.

Tack Lallis mamma och Saras pappa för all god mat.

Tack Lalli för allt fix och för att du stod ut med fnissiga svenskar.

Och sist men inte minst: tack Sara. Du har gjort ett fantastiskt jobb, jag längtar tillbaka.

Fenella Dunlop Sara Arnbro och Thórhallur ”Lalli” Thorvaldsson

www.eriksdal.biz www.topphestar.net